Om sannolikhet

Idag känns det svårt att blogga om inredning.

Nu har det osannolika hänt igen. Kärnkraftverk som havererar.  Inte nog med jordskred och tsunami utan också kärnkraftshaveri. I dagarna tänker jag mycket på de människor som drabbats i japan. I natt var det ytterligare en kärnkraftsexplosion med utsläpp av radioaktiva ämnen i luften. Själv är jag kärnkraftsmotståndare och tycker överhuvudtaget inte kärnkraftsverk ska få byggas. Jag hoppas denna kärnkraftsolycka sätter fart på diskussionen om kärnkraft skall få fortsätta byggas eller inte. Idag hörde jag också på nyheterna om att slutförvaringen av atombränsle kan  ske säkert  i berget i 100 000-tals år . Så lång tid tar det för kärnbränslet att oskadliggöras. Vad vet vi om  100 000 tusen år. Vad är det för värld vi lämnar efter oss till våra barn och barnbarn.

Mitt största barnbarn Ida hade som skoluppgift för ett tag sedan att skriva om hur det var förr. Det var mig hon frågade ut då angående min barndom. Jag är född i mitten på fyrtio-talet och vi hade varken telefon, TV, eller datorer. Vi hade inte heller badrum utan fick gå ner i källaren och bada i ett gemensamt badrum där 17 andra familjer också badade. Vi hade förmånen att ha toalett inne. 
Hennes fråga till mig var då. Hur överlevde ni?
Min barndom var säkert minst lika lycklig som barns bardom idag. Jag saknade inget av detta eftersom det inte fanns.
Det jag vill säga med allt detta är att vi människor måste tänka efter vad som är viktigt i livet. Vad lämnar vi efter oss. Vad jagar vi efter. Varför har vi så bråttom. Vad gör vi med all den tid vi får över? Är vi lyckligare nu?
Det finns så mycket att skriva om och ju mer man skriver ju mer kommer man på. Nu slutar jag ändå med en förhoppning om att våren snart är på väg.
Kram och tack för alla fina  varma hälsningar
Marita